✕ Stäng

Så är det att leva med borderline

Starkt känslostyrd och destruktiv, borderline har många tydliga symptom men framförallt yttrar sig diagnosen olika från person till person. Att lära sig leva med borderline är alltså olika för alla.

Sandra Sahlén, Skribent
Granskad av Lovisa Wennerström, AT-läkare
Senast uppdaterad 7 januari 2019

I början av livet visar sig symptomen för borderline som starkast. Men som barn och tonåring kan det vara svårt att ta till sig och förstå delarna i en utredning för borderline. Många unga känner sig missförstådda av familj, vänner, skola och samhälle och kan se det som att det inte finns någon i hela världen som kan förstå deras mående och agerande.

– Jag kände redan när jag var liten att något var annorlunda med mig. När jag var nio år började jag med ett destruktivt beteende. Jag tror inte att jag förstod själv vad jag gjorde mer än att jag fann trygghet i flykten till självskada, berättar Mina Keyvani.

Så ställs en borderlinediagnos

Minas pappa vad den som av en slump gjorde att hennes självskadebeteende upptäcktes. Han såg märkena av skärsår på hennes armar och en utredning drogs igång. Första steget var att gå till vårdcentralen för att sedan komma vidare till läkare och en psykolog med specialistkunskap. Genom ett samtal, även kallad strukturerad intervju som utgår från en speciell mall, tar man reda på om de symptom man visar stämmer överens med diagnosen borderline.

– Jag var 14 år och envis när jag kom i kontakt med vården och var övertygad om att ingen skulle kunna hjälpa mig. Så jag vägrade prata med utredarna och kom ingenstans då. Jag testade jag även DBT, som då var helt nytt i Sverige, men där och då var jag inte mottaglig för hjälp, säger Mina.

Att få diagnosen borderline

Det som fick allt att vända var det Mina såg på internet. De bilder andra unga la upp på sina självskador i olika forum blev en ögonöppnare och hon förstod att hon behövde hjälp.

– Det fick mig att själv ta tag i mitt beteende och fem år senare hade jag kontroll på mitt självskadebeteende och slutade göra mig själv illa, säger Mina.

Något år senare kändes det fortfarande fel och Mina mådde psykiskt dåligt. För första gången kändes hjälp av vården möjlig och hon fick via vårdcentralen kontakt med en affektiv mottagning. Där påbörjades en utredning och Mina fick diagnosen borderline.

– Jag var inte förvånad och kände snarare lite ”vad gör jag nu?”. När jag fick diagnosen kändes det som att jag fick verkligheten smälld i ansiktet litegrann. Jag hade tur och träffade en väldigt bra psykolog som hjälpte mig att hitta rätt väg mot terapi och medicinering som får min vardag att fungera, säger Mina.

Livet efter diagnosen

För både den drabbade och anhöriga är förståelse för borderline viktig, att informera sig om hur diagnosen påverkar individens mående. Och att sedan sätta en struktur för hur man kan hantera symptomen. För anhöriga kan det vara viktigt att veta att det fortfarande är viktigt att sätta gränser och agera konsekvent, att inte undvika alla konflikter. Det underlättar för personer med borderline om det finns ett tydligt och uttalat ramverk för vilket beteende som är okay eller inte. Terapi och medicinering är bra hjälpmedel för att leva med borderline. Även en stor dos tålamod för att orka hitta rätt väg och lära sig förstå sitt beteende är till hjälp.

– Borderline är personligt, man är den man är och måste lära sig leva med sin diagnos, säger Mina Keyvani.

Sandra Sahlén
Skribent
Granskad av Lovisa Wennerström, AT-läkare
Publicerad 7 januari 2019
Källor: www.sympativa.com/borderline