Jag har legat på botten där allt är mörkt och utan mening. Där varje minut är en kamp i att orka leva. Jag har även varit där uppe där allt snurrar extra fort. Där alla tankar och humör skiftar som i ett blinkande ljus som hela tiden byter färg. Där livet känns oemotståndligt. Jag har varit både uppe och nere och det har gått fort mellan varven. Dem ständiga svängningarna i känslor, tankar och humör blev tillslut ohållbart.

Diagnosen borderline fick jag som 25 åring. Då hade jag redan levt med problematiken i många år. Jag har träffat läkare, psykologer, psykiatriker och fått olika behandlingar sedan jag var 10 år gammal. Jag fick gå en 16 veckors lång intensiv DBT-behandling (dialektisk beteendeterapi) efter jag fick min borderline diagnos. Den gav mig lärdom och förståelse om mig själv och varför jag agerade och kände som jag gjorde. Den hjälpte mig framför allt att få en acceptans i mig själv och vem jag var. Jag skulle rekommendera alla med borderline eller med någon likande psykisk diagnos att gå DBT behandling.

Jag fortsatte dock att insjukna i depressioner och manier så jag fick en ny utredning för cirka ett och ett halvt år sedan och fick då diagnoserna bipolär typ 1 och ADHD. Jag är idag friskförklarad från borderline. Jag lever ett stabilare liv men jag måste hela tiden ta hänsyn till mina sjukdomar och sköta mediciner, sömn, social stimulans, stresshantering och jag har en anpassad jobbanställning.

Minnena från mina år med psykisk ohälsa försvinner aldrig men mina erfarenheter växer och idag berikar dom mig genom att jag har lärt känna mig själv och mina sjukdomar. Idag kan jag stå stadigt på mina egna ben och hjälpa andra genom lärdom, kunskap och hopp. Att jag är vid liv idag har jag mina anhöriga att tacka för. Utan dem hade jag aldrig varit här eller varit den jag är idag. Dem har kämpat med mig och när jag har velat ge upp har dom stått där och orkat för mig. Jag har stått på båda sidorna. Jag har varit den som stått bredvid en anhörig som mått väldigt dåligt psykiskt men också varit den som behövt hjälp. Med dem erfarenheterna har jag lärt mig vad man som anhörig kan göra för att hjälpa den som behöver hjälp och vad man kan behöva för sorts hjälp när man är den som behöver hjälpen.

Detta är mina tips till er som har eller lever med någon som har borderline.

1. När du frågar din anhörig om hur den personen mår måste du vara redo och beredd på svaren. En person som öppnar upp sig om sina känslor och tankar behöver inte någon som kritiserar eller bestraffar den. Visa att du finns där, att du bryr dig och är där för att lyssna. Du behöver inte ens komma med svar eller råd själv utan det kan räcka att du bara lyssnar.

2. Sök hjälp! Det är inte meningen att någon med denna problematik ska klara detta på egen hand, inte heller du som anhörig. Du kan stötta och finnas där för din anhörig men det är inte meningen att du ska vårda och göra din anhörig frisk. Det är det psykiatrin ska göra. Det finns även massa hjälporganisationer man kan vända sig till både till dig som är sjuk och som anhörig.

3. Gör en krisplan tillsammans med din anhörig så att både du och personen vet vad ni ska göra när krisen väl är där. En person i kris kan ofta inte tänka eller ta beslut själv, utan då behöver du som anhörig stå stark bredvid och veta vad du ska göra för att hjälpa din anhörig.

4. Skydda dina egna känslor. En person som mår dåligt har fullt upp med sig själv och sitt eget mående men det innebär inte att du som anhörig ska behöva ta vad som helst. Det är okej att ställa krav på din anhörig men ställ då rimliga krav. Som till exempel att den ska äta, svara i telefon när du ringer och ta sina mediciner.

5. Som anhörig är du en viktig roll i att hjälpa din anhörig med att fylla dom grundläggande behoven som att få i sig näring, hålla det städat om sig, att den sköter sin hygien och får komma ut och röra på sig en stund varje dag, att den sover och får sin återhämtning. Det är svårt för någon som mår väldigt dåligt att orka med detta på egen hand. Att orka laga mat, städa eller vara aktiv kan kännas som ett maratonlopp för en som befinner sig i depression. Vilket kan leda till att personen inte själv orkar fylla dom grundläggande behoven och på så sätt försämras i sitt mående.

6. Var som anhörig involverad i den behandling som din anhörig får. Försök få en inblick i vården och var lyhörd i om din anhörig blir bättre eller sämre av sin behandling. Följ med på läkarbesök, hjälp din anhörig att hålla kontakten med psykiatrin om hon eller han inte orkar själv. Håll koll på bland annat läkemedels recept, tider för läkare och psykologer. Framför allt läs på om din anhörigs diagnos/sjukdom. Ju mer kunskap du har ju mer kan du förstå och på så sätt hjälpa din anhörig bättre.

7. Om din anhörig har ett självskadebeteende är det viktigt att förstå varför din anhörig till exempel skär sig. Oftast dem som skär sig gör det för att dämpa ångest och förflytta den inre smärtan till något ytligt som går att relatera till. Det kan även handla om att personen vill visa dig hur dåligt den mår men kan inte sätta ord på sina känslor och tankar och tar då ut det på sitt självskadebeteende. Du ska ALLTID ta självskada på STORT ALLVAR. En person som skadar sig mår väldigt dåligt och behöver hjälp. Detta är något som inte får ignoreras.

8. Många med borderline lider av extrem separationsångest. Det gör att personen lätt “klistrar sig fast” vid en eller flera personer och gör allt i sin makt för att inte bli lämnade eller övergivna. Det kan som anhörig bli väldigt påfrestande och du som anhörig kan känna behov av att dra dig undan. Detta är helt okej, men var tydlig emot din anhörig om varför du drar dig undan.

Du kan följa Sannas liv här.