✕ Stäng

”Hon är tacksam att vi var med trots att hon bad oss dra åt helvete”

Eva Billqvists dotter mådde under många år fruktansvärt dåligt och försökte flera gånger ta sitt liv. En tuff och orolig tid för familjen, utan tillräckligt stöd och hjälp från sjukvården. – Vi fick rådet att vila ibland och sluta vara curlingföräldrar, men det var aldrig aktuellt. 
anhörig till någon med borderline

Mellan 15-24 års ålder mådde Evas dotter väldigt dåligt. En tuff tid för hela familjen. ”Idag är hon 27 år, så det är tre år sedan allt lyckligtvis vände och blev bra”.

Vid 15 års ålder började Eva Billqvists dotter att må väldigt dåligt, vilket satte hela familjen under en stor press.

– Det var så jobbigt i och med att det hela tiden gick upp och ner. Ibland tänkte vi att nu är det nog bra. Men så vart det dåligt igen, säger Eva Billqvist.

I början trodde Eva att det bara var vanliga tonårsproblem men efter att ha förstått att dottern funderade på självmord så sökte de vård.

Men inom vården var mycket sekretess och Eva och resten av familjen blev aldrig involverade eller fick veta vad som pågick.

– Dessutom blev hon så bra på att spela att hon mådde bra trots att hon mådde dåligt. Hon kunde skratta och prata och sedan när hon gick och la sig så hände det grejer.

Humörsvängningarna och impulsiviteten ledde ofta till självskador och ibland även till självmordsförsök.

– Det var oerhört svårt att som mamma kunna hantera detta på ett bra sätt. Trots det fick jag inget stöd från varken vården eller kommunen.

Hade behövt mer information

När dottern senare blev inlagd på ett behandlingshem fick hon där diagnosen borderline.

Först då blev Eva och resten av familjen mer inblandad i behandlingen. De fick bland annat veta hur vården gick till och fick gå en utbildning för närstående.

– Det var väldigt bra för oss att ha den utbildningen. Men det var bara två helger. Vi hade behövt veta mer om själva sjukdomen.

Levde i ständig oro

Innan behandlingstiden var slut skrev Evas dotter ut sig själv. Och efter det blev det många olika vårdinrättningar, utan någon vårdplan. Familjen kände sig aldrig insatta och levde i ständig oro att det skulle hända något hemskt.

– Den enda gången jag kunde känna en trygghet var när hon var inlagd, men inom slutenvården exempelvis så vill de skriva ut så fort som möjligt. Sedan blev det ingen uppföljning. Ingen som tog vid.

– Då kändes det alltid som att; jaha vad händer nu då?

Anhöriga ska inte betraktas som ett problem

Eva önskar att sjukvården hade betett sig annorlunda. Hon hade velat veta mer om sjukdomen, diagnosen, vad som är normalt och hur hon ska bete sig för att inte sabotera behandlingen.

– Det känns som att anhöriga betraktas som ett problem. Vården har ju fullt upp med patienten. Men chansen är ju större att patienten blir frisk om även närstående involveras.

Efter mycket tjat fick hon tillslut rätt till anhörighetsstöd.

– Men detta var endast fem samtal. Dessutom hade jag velat bli sedd själv. Men det enda vi pratade om var ju dottern.

– Det finns så mycket skam och skuld när det gäller detta. Som förälder är det lätt att man lägger skulden på sig själv och undrar vad man gjort för fel och om man kunde gjort något bättre.

Ständig beredskap på att något skulle hända

Under en lång tid levde familjen med ständig oro och beredskap att rycka ut om dottern ringde.

– Man mår oftast som sämst på sena kvällar och nätter. Så vi hade alltid mobilen på och var beredda på om något skulle hända.

– Vi fick rådet att vila ibland och sluta vara curlingföräldrar. Men det var aldrig aktuellt.

Plötsligt kom vändningen

Efter att dottern gjorde ett sista allvarligt självmordsförsök som misslyckades så vände plötsligt allt.

– Hon kände att om hon hade försökt att dö i tre år men inte lyckats så fick hon väl leva istället. Hon insåg att det inte hjälpte med självskador och att hon var tvungen att vända sitt liv.

– Hon är en väldig handlingskraftig person och om hon bara använder sin energi rätt så kan hon gå hur långt som helst.

Kort därefter sa även Eva ifrån.

– Jag sa tillslut att jag inte klarar det här längre. Att jag såklart alltid kommer finnas där men att jag inte orkar ställa upp på allt det här längre. Hon tyckte att det var bra att vi sa ifrån men det är svår att veta hur mycket man ska bry sig innan det räcker.

Föreläser idag

Idag, tre år efter vändningen, är allt fortfarande bra.

– Hon har ju lite besvär ibland, men det blir aldrig sådana djupa dalar som det blev förut. Hon blir mer och mer klok och insiktsfull.

Idag föreläser Eva om hur det är att vara närstående till en person med psykisk ohälsa. Där tar hon hjälp av dottern som ett bollplank.

– Vi har lärt oss väldigt mycket av det här. Idag är hon tacksam att vi var med trots att hon bad oss dra åt helvete. För det mesta ville hon att ju att jag som mamma skulle vara med henne.

Vad har du för råd till andra i samma situation?

– Håll alltid kontakten, på något sätt, oavsett vad. Dessutom är det bra att hålla kontakten med kontaktsköterskan för att få rätt information.

– Glöm inte heller dig själv. Det är viktigt att du tar hand om dig och inte sliter ut dig. Jag fick hjälp tack vare yoga och vänner som jag kunde ringa till oavsett tid på dygnet.

– Dessutom är det viktigt att du tar personen som mår dåligt på allvar. Bekräfta denna. Säga inte att ”så farligt är det inte”.

– Och var beredd på det värsta. Detta kallas för radikal acceptans. Jag tror att det är många som inte vill se sanningen.

Vad tycker du? Kommentera eller starta en diskussion

Senaste Nytt